WOAHOW. LIVET KOM EMELLAN. Plötsligt hade jag inte tid för känslomässiga breakdowns eller att skriva blogginlägg som jag suddade ut och omfraserade i timmar och som slutligen aldrig publicerade ändå, eftersom en fick ett jobb. Asså håll i er - det är inte ett jobb jag är stolt över (nej inte på american apperal)...... Asså ett fancy sätt att beskriva jobbet hade varit att säga att jag arbetar för kundtjänst för ett stort internationellt företag och att jag tar emot samtal från kunder.
En mer realistisk beskrivning hade varit att min arbetsplats är ett callcenter, att det finns dagar då jag inte tagit emot ett enda samtal och därför spenderar 7 timmar med att snurra runt i icke ergonomiska och fläckiga kontorsstolar samtidigt som jag snackar med mina kollegor och försöker dechiffrera the yorkshire lingo. Att rasterna spenderas med att febrilt försöka lära mig vilket mynt som är vilket (they got fokkin 8 different ones) medan jag matar in dem i vending machines som serverar mig blaskiga cappuchinos och chipspåsar.
Jag lovade mig själv när jag var typ nitton eller tjugo att aldrig sätta min fot på ett callcenter igen. SO YEAH förlåt nittonåriga Stina men the recession came between, and you didn't bother with an education did you? Sometimes you just gotta do what you gotta do #workingclass
 |
| Höst i Rotarua NZ, 2014 |
Gud vad jag gärna hade jobbat full time på ett callcenter just nu. Kan du fixa jobb åt mig eller???
SvaraRadera