MEMORY LANE MONDAYS #2

PERKS of deleting all your posts but still keeping them in your back pocket for a rainy day... RECYCLING...

Jag tycker mycket om att hitta bevis på att jag utvecklats som människa. Att man faktiskt blivit tuffare, mognare eller en mer empatisk sådan. Eller kanske bara på att man ändrat åsikter, musiksmak eller påläggspreferens sen man var fjorton, nitton eller tjugotvå. Det är viktigt för det värsta jag kan tänka mig är att stå stilla.

Då och då kommer jag över dessa fynd som jag antar är mitt bevis på att jag inte är helt fastfrusen i tyckanden och personlig utveckling, trots att det ibland känns så. Jag finner dessa tecken i ouppdaterade Spotifylistor, känslosamma texter, skolarbeten, klotter, klädesplagg och foton...

& så ramlar man över sådant som man på ett vis kanske skulle kunna skrivit idag. Okej. Det här var ett tag sen, akter har kommit och passerat. Jag har ändrat nya scener och det finns nya människor i mitt liv.

Och givetvis är ju det ovanstående inte en känsla som suttit i konstant i fem års tid. Men det är ändå roligt tycker jag. Att jag skulle kunna skriva samma sak idag. Längtar obviously inte tillbaka till GYMNASIET (WHO DOES), men kommer nog alltid på gott och ont alltid behöva ha olika MÅL för att det ska kännas som om allting har någon mening.

Note to self; skaffa saker att drömma om.............. and u will be fine.
 

Always do things half-heartedly so that if you fail you can always say "I wasn't trying hard enough"

MEMORY LANE MONDAYS #1

RIGHTIO. Dags för ett nytt segment to the show I like to call MY BLOGG.

Låt oss spola tillbaka bandet ungefär 20 månader.

I december 2013 hade jag varit i NZ i fyra månader. Då hade jag hunnit med att dela rum (och säng) med gästvänliga Pite på Thompson Street, bott på ett hostel i några veckor och hunnit jobba ett bra tag på en väldigt slumrande liten närbutik.

Och jag ville liksom mer. Eftersom jag och Tom hade flyttat in i vårt 'egna hus' & inte bodde på hostels längre och mitt jobb knappast kunde räknas som socialt så träffade jag knappt några människor och kände mig ganska ganska ensam.

 Tiden gick så SJUKT SAKTA i den där butiken. Och vi var förbjudna att läsa tidningar eller böcker och helst skulle vi se upptagna ut och torka de redan kliniska hyllorna. Så vi började göra skulpturer av häftmassa...

Jag längtade tillbaka till den där galna sociala smältdegen som var och är det jag älskar allra mest med att resa och bo i andra länder.

Jag kom fram till att lösningen på problemet var att skaffa ett nytt jobb, där jag förhoppningsvis skulle träffa lite nya ansikten.

Jag sökte en del jobb, och fick det som jag faktiskt allra helst ville ha. Nämligen på Skyline, ett 'turistkomplex' och arbetsplats belägen 450 meter ovanför QT.

Här är en bild på mig långt innan jag fick jobbet då jag och Tom gjorde en liten dagsutflykt till lookouten där uppe. Efter en del flås och svett som rann belönades vi med den här utsikten.

Den här bilden tog jag förresten där uppifrån super INZOOMAT. Det där är alltså 23 Sawmill Rd där vi bodde. Vårt fönster är det i mitten.

En bild från ett av konferensrummen på Skyline. Fick åka GONDOL vareviga dag till jobbet. Måste vara det mest speciellt transportmedlet jag kommer att använda för att ta mig till en arbetsplats.

 Alla nyanställda fick gå på en induction day där vi introducerades för företaget och fick äta lunch och testa att åka luge gratis...

SÅ HÄR SÅG DET UT INUTI restaurangen där jag jobbade. De här bord-jävlarna dukade man om två gånger per kväll. Och det är inte ens alla bord man ser på bilden. Restaurangen hade plats för 250-300 gäster så det tog sin lilla tid.

Kanske ganska monotont till slut och egentligen inte särskilt roligt, men det fanns åtminstone alltid någonting att göra. Men som många sagt före mig, it's the people you work with that makes it worth it.

Mest av allt minns jag utsikten där uppifrån såhär. Det låg ofta ett moln sträckt över Cecil Peak på andra sidan Lake Wakatipu. Vilket är ganska passade eftersom NYA ZEELAND på Mâori heter Aotearoa, vilket direkt översatt blir 'land of the long white cloud'.

One of the perks med jobbet var FREE STAFF MEAL! Innan man började på efterimiddagarna serverades varm mat och på kvällarna fick vi äta det som blev över från buffén.

Efter tre månaders anställning fick man bjuda med någon man kände på en gratis middag. Vi var ett gäng tjejer som gjorde detta samtidigt. Dessvärre var det inte den bästa utsikten just den där kvällen...

Jag fick definitivt uppleva den där sociala smältdegen igen.

Det blev en heel del utgångar...

Eftersom det alltid var någons leaving due eller födelsedag... eller någon som blev sugen på en öl.

Min lever tackar mig för att QT trots allt hade ett slut...

Kan inte förstå hur snabbt tiden går och hur länge sedan det börjar bli. Mest av allt  saknar jag att befinna mig i den där bubblan och gemenskapen som QT var. 

Man levde i en oroslös tillvaro. Det gjorde inte så mycket att man inte tjänade så bra eller att man bodde i papperstunna hus. Man hade varandra, och den ständiga kulissen i bakgrunden av spetsiga berg och så mycket mer behövde man inte.

It was the best of times.

Are you from round here

JAHOPP då var man i UK då.

Och för att vara transparent kan jag väl säga att det känns SÅDÄR att vara här. Ingenting som jag egentligen kan peka på. Men jag känner mig väldigt lost. Känner mig fortfarande väldigt mycket som ett dammkorn i solljus. Än så länge söker jag jobb, strictly from the WEB och har ännu inte slopat filtrering utan tillåter mig själv att vara lite picky. Försöker verkligen att ge detta en chans men just nu så tvivlar jag.

just give me something that I can hold on to

Nu när resornas tid är över (for now) så känns det som om jag har förlorat kompassen och inte längre vet var jag ska gå. Även fast jag givetvis inte rest non stop och konstant eller hela tiden de senaste åren så är det ju ändå det som mitt liv kretsat kring. Och mitt hjärta klappat för.

Och nu är det ju inte så. Det blev ingen resa innan jag skulle börja _studera_ nu i september, och sedan blev det inte ens något studerande överhuvudtaget! Och nu… nu singlar jag runt i livet som ett dammkorn i solljus.

AND I CANT DEAL WITH THAT. Men vad ska en göra när man är INBETWEEN LIVES? Ett liv tog slut sista maj i Falun och ett nytt börjar den 2:a september i Sheffield.

OCH JAG VILL BARA spola fram tre månader. Spola förbi jobbsökning (& potentiell nedbrutenhet över att vara en arbetslös person), all uppstyrning såsom; bank, telefon, National Insurance Number och småningom det här med att skaffa ett eget boende.

Bara vara tillbaka i att harva och finnas till och få in lite pengar på ett konto och existera i något slags sammanhang så att man kanske kan se allting lite tydligare för just nu är det ganska suddigt.