MEMORY LANE MONDAYS #1

RIGHTIO. Dags för ett nytt segment to the show I like to call MY BLOGG.

Låt oss spola tillbaka bandet ungefär 20 månader.

I december 2013 hade jag varit i NZ i fyra månader. Då hade jag hunnit med att dela rum (och säng) med gästvänliga Pite på Thompson Street, bott på ett hostel i några veckor och hunnit jobba ett bra tag på en väldigt slumrande liten närbutik.

Och jag ville liksom mer. Eftersom jag och Tom hade flyttat in i vårt 'egna hus' & inte bodde på hostels längre och mitt jobb knappast kunde räknas som socialt så träffade jag knappt några människor och kände mig ganska ganska ensam.

 Tiden gick så SJUKT SAKTA i den där butiken. Och vi var förbjudna att läsa tidningar eller böcker och helst skulle vi se upptagna ut och torka de redan kliniska hyllorna. Så vi började göra skulpturer av häftmassa...

Jag längtade tillbaka till den där galna sociala smältdegen som var och är det jag älskar allra mest med att resa och bo i andra länder.

Jag kom fram till att lösningen på problemet var att skaffa ett nytt jobb, där jag förhoppningsvis skulle träffa lite nya ansikten.

Jag sökte en del jobb, och fick det som jag faktiskt allra helst ville ha. Nämligen på Skyline, ett 'turistkomplex' och arbetsplats belägen 450 meter ovanför QT.

Här är en bild på mig långt innan jag fick jobbet då jag och Tom gjorde en liten dagsutflykt till lookouten där uppe. Efter en del flås och svett som rann belönades vi med den här utsikten.

Den här bilden tog jag förresten där uppifrån super INZOOMAT. Det där är alltså 23 Sawmill Rd där vi bodde. Vårt fönster är det i mitten.

En bild från ett av konferensrummen på Skyline. Fick åka GONDOL vareviga dag till jobbet. Måste vara det mest speciellt transportmedlet jag kommer att använda för att ta mig till en arbetsplats.

 Alla nyanställda fick gå på en induction day där vi introducerades för företaget och fick äta lunch och testa att åka luge gratis...

SÅ HÄR SÅG DET UT INUTI restaurangen där jag jobbade. De här bord-jävlarna dukade man om två gånger per kväll. Och det är inte ens alla bord man ser på bilden. Restaurangen hade plats för 250-300 gäster så det tog sin lilla tid.

Kanske ganska monotont till slut och egentligen inte särskilt roligt, men det fanns åtminstone alltid någonting att göra. Men som många sagt före mig, it's the people you work with that makes it worth it.

Mest av allt minns jag utsikten där uppifrån såhär. Det låg ofta ett moln sträckt över Cecil Peak på andra sidan Lake Wakatipu. Vilket är ganska passade eftersom NYA ZEELAND på Mâori heter Aotearoa, vilket direkt översatt blir 'land of the long white cloud'.

One of the perks med jobbet var FREE STAFF MEAL! Innan man började på efterimiddagarna serverades varm mat och på kvällarna fick vi äta det som blev över från buffén.

Efter tre månaders anställning fick man bjuda med någon man kände på en gratis middag. Vi var ett gäng tjejer som gjorde detta samtidigt. Dessvärre var det inte den bästa utsikten just den där kvällen...

Jag fick definitivt uppleva den där sociala smältdegen igen.

Det blev en heel del utgångar...

Eftersom det alltid var någons leaving due eller födelsedag... eller någon som blev sugen på en öl.

Min lever tackar mig för att QT trots allt hade ett slut...

Kan inte förstå hur snabbt tiden går och hur länge sedan det börjar bli. Mest av allt  saknar jag att befinna mig i den där bubblan och gemenskapen som QT var. 

Man levde i en oroslös tillvaro. Det gjorde inte så mycket att man inte tjänade så bra eller att man bodde i papperstunna hus. Man hade varandra, och den ständiga kulissen i bakgrunden av spetsiga berg och så mycket mer behövde man inte.

It was the best of times.